Läsarintryck

Då tar jag mig friheten att lyfta in en kommentar från ett annat inlägg hit. Tack till Sten Sture för kommentaren!

"Har nu läst din bok ock fann den mycket underhållande!
Eftersom jag följt samhällsdebatten de senaste 20-30 åren var referenserna väldigt roande! Ibland bara i förbigående vilket ibland överraskade ock gav ett djup man först inte anade.

Sammantaget tycker jag att boken är väl skriven med ett humoristiskt språk ock god känsla. Dessutom kändes många referenser väldigt aktuella.
Bra jobbat!

Funderar på om jag borde skänka mitt exemplar till mitt bibliotek så att iallafall mitt lokala bibliotek tvingas ta in boken?
En ide för andra läsare av boken?

//Sten Sture"

Om att härska genom snällhet och lidande

Svenska Dagbladet har i dag en intressant artikel om härskartekniker. Det intressanta består i att organisationskonsulterna Helene Thomsson och Ylva Elvin-Nowak påstår att det är något som även kvinnor kan ägna sig åt.

Ett par tekniker är obehagligt välbekanta.

” – Snällhet är en vanlig härskarteknik. Härskaren som använder sig av den är alltid god, mån om att alla ska vara överens, gör saker mot dig ”för ditt eget bästa”. På det sättet bli personen oantastlig och får sin vilja igenom, förklarar Ylva Elvin-Nowak.”

”Ett annat sätt att få bekräftelse från omgivningen kan vara att använda sig av en teknik som går ut på att man är ynklig och det är synd om en. Kollegorna vågar inte säga emot eftersom det kan uppfattas som taskigt.”

Det finns inte mycket som är så snällt och lidande som en feminist av kvinnligt kön (de av manligt kön är också snälla men saknar i sin egenskap av män förmågan att lida). När Rättviseförmedlingen kräver kvotering av allt mellan arkitekter och bmx-cyklister är det naturligtvis av väldigt snälla rättviseskäl – och på något vis vinner även de aldrig positivt särbehandlade männen på situationen (dock oklart hur). Och skulle det någon gång vara en kvinna som inte får omedelbar behovsuppfyllelse så är det naturligtvis oerhört, oerhört synd om henne.

Det här är effektiva härskartekniker. På bara ett par decennier har feministerna genom idogt användande av dem lyckats ta total kontroll över både politiken och det offentliga samtalet.

 

Tröttsamma fakta

Den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm ser som sin viktigaste uppgift att göra något åt ”de orättvisa löneskillnaderna mellan män och kvinnor”. Det är ju jättebra! Men i påan för Studio ett vid tretiden i dag inträffade en mycket pinsam händelse. Thomas Nordegren, en av programledarna för talkshowen Nordegren och Epstein, fick ett riktigt hjärnsläpp och ifrågasatte att dessa löneskillnader existerar!

Som tur var tillrättavisades han genast av de närvarande kvinnorna. Programledaren för Studio ett (tror det var Saarinen) sa i förebrående ton att ”det där borde du känna till, Thomas”. Hans kollega Louise Epstein var mer rakt på sak och beordrade honom helt enkelt att knipa käft.

Nu kanske någon tror att Nordegren utsattes för härskarteknikerna påförande av skuld och skam respektive osynliggörande men det är en väldigt förhastad och felaktig slutsats. Betänk att Nordegren är en gubbe och därmed rent definitionsmässigt inte kan drabbas av detta. I stället handlade det om två tjejer som vågade ta plats när en antifeminist ville komma dragandes med sina tröttsamma fakta. Bra jobbat, tjejer! Hoppas att Nordegren nu en gång för alla förstått att feministiska åsikter inte ska ifrågasättas.

Svar till Mattias Hagberg med anledning av dagens artikel i G-P

Med anledning av dagens artikel i GP, "Hotet från hatet". Öppet svar till Mattias Hagberg:

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1215459--det-handlar-om-samhallshat

Näthat har blivit ett begrepp som används oerhört slarvigt. För ett par dagar anklagades jag själv för första gången för "hat". Anledningen - min satiriska roman om den svenska feminismen, Café Rättvisan. Är jag en "hatare" nu, och har andra som kallats det blivit det på ett lika märkligt och lättvindigt vis?

Jag vill gärna försöka besvara ett par av dina frågor. Den första: "Varför hatar männen på nätet?". Jag skulle kunna svara med en motfråga: har du slutat slå din fru? Liksom din fråga implicerar den ett förhållande som inte är sant, i ditt fall att det bara är männen som hatar och inte kvinnorna. Kolla Skabbteatern så får du se att kvinnorna på intet vis är underlägsna i den grenen.

"Nästa fråga: Varför anonymitet?". I mitt fall p g a att jag verkar i samma bransch som du. Se dig omkring och berätta sedan för mig hur många av dina uppdragsgivare som skulle lägga ut jobb (eller publicera böcker) av någon som häcklar statsreligionen. I kulturkretsar är man feminist, annars är man inte i kulturkretsar. Jag har gett ut ett hyfsat stort antal på ett ett par normala förlag men för Café Rättvisan var det aldrig något alternativ. Om jag inte gett ut den under pseudonym hade jag varit slut i branschen.

En fråga som du inte ställer men jag ändå vill besvara är "varför inte feminist?". Av ett mycket stort antal skäl. Det främsta och självklara är att jag tror på absolut jämställdhet, att lika förutsättningar oavsett kön är något man inte får tumma på. Både statistik och vittnesmål från mina egna barn av båda könen har övertygat mig om att pojkar behandlas som andra klassens medborgare i skolan. Pappor behandlas än värre av både de av tokfeminister nerlusade socialtjänsterna, och av själva lagen. Det vedervärdiga hedersvåldet vägrar feminister att ta avstånd ifrån eftersom det är så tydligt att förtrycket inte utövas av "vita, kränkta män". Vill du ha hundra exempel till?

Jag, som skött 75 procent av hemarbetet i ett långt äktenskap och som tagit ut 60 procent av föräldraledigheten, anklagades nyligen i en recension för att "hata jämställdhet". Det är inte ens i närheten av att vara sant. Jag älskar den faktiskt. Däremot avskyr jag feminismen som den blivit i Sverige. Författare bör vara noga med orden, eller hur?

Ingen Café Rättvisan på biblioteken

Recensionen från Bibliotekstjänst (häfte 13105314) har nu kommit och innebär med till visshet gränsande sannolikhet att Café Rättvisan inte kommer att finnas på biblioteken. Recensenten Gunilla Szemenkár tycker att personerna i boken karikerats "bortom all rimlighet" och att berättelsen lämnar "en obehaglig känsla av att författaren snarare hatar än häcklar jämställdheten som sådan." Avslutningvis önskar hon sig en annan bok: "Det riktigt trista är att Joseph Caux är en utmärkt skribent som har alla möjligheter att skriva något värt att läsa."

Sammanblandningen mellan hat och avsky och inte minst mellan jämställdhet och feminism är ju så vanlig att den inget är att undra över. Lite märkligare kravet på "rimlighet" i en satir. Hur rimliga är Djurfarmen, Gargantua och Gullivers resor?

Myten om den våldsamme mannen

Jag kommer i princip inte att skriva något på den här sidan som inte har någon direkt koppling till Café Rättvisan men nu gör jag något av ett undantag. Jag har nämligen inte hittat något om nyheten om vilka som står för våldet i samhället på någon av de bloggar som jag brukar besöka.

Mansskatten var ett perverst förslag som när det lanserades stöddes av de mest ondskefulla och/eller lågbegåvade av feministerna. Motiveringen till skatten var att det var männen som stod för våldet och därför var det också männen som skulle betala kostnaderna för det.

Man har frågat mig varför jag skrev Café Rättvisan. Det finns många orsaker. En av de viktigaste är att jag känner mig oskyldigt anklagad. Jag slåss inte, våldtar inte och är över huvud taget en fridsam natur. Jag vill inte betala skatt för att jag råkar ha ett könsorgan som liknar majoriteten av våldsbrottslingarnas.

Och nu är det alltså undersökt: 1 % av befolkningen står för nästan två tredjedelar av våldet. 4 % står för 100 procent.

Kan vi nu för alltid fastslå att män i allmänhet inte slår? Det är ytterst få som gör det. Sätt dem i fängelse eller medicinera dem. Behandla resten av manligheten som vilka människor som helst.

"Det är åka av" - Matte Matik recenserar

Ännu en välskriven recension, den här gången från Matte Matik:

"Det är grovt, det är snudd på burleskt, det är frodigt och absurt. Det är vida svängar och rasande fart. Det är åka av, helt enkelt, och jag lyfter på hatten för den som vågade publicera ett verk som detta i Sverige idag."

Matte Matik tycker sig se likheter mellan Café Rättvisans Josef Karlsson och Ignatius J Reilly från John Kennedy Tooles klassiker Dumskallarnas sammansvärjning. Inför en sådan jämförelse måste jag böja mitt huvud i ödmjuk tacksamhet.

Hela recensionen hittar du här.